Den
ende som överlevde när Knut den Helige och hans följe mördades, i Sankt
Albani kyrka i Odense den 10 juli 1086, var Knuts bror Erik. Han blev
Danmarks kung år 1095 och kallades därefter för Erik Ejegod. Han tog
aktivt ställning för påven mot den tysk-romerske kejsaren i
investiturstriden och det gjorde att planerna på att upprätta ett danskt
ärkestift återupptogs igen.
Investiturstriden var en konflikt
mellan den tysk-romerske kejsaren och påven om makten över kyrkan där
båda sidor ansåg att de hade fått makten över kyrkan från Gud. Påven
bannlyste ärkebiskopen i Hamburg-Bremen vid två tillfällen för hans
illojala handlingar och ärkebiskopen bannlyste Erik Ejegod av någon
okänd anledning. När Erik Ejegod reste på pilgrimsfärd hösten 1098 och
träffade påven Urban II för kyrkopolitiska överläggningar så var det i
första hand för att diskutera var bannlysningen av Erik Ejegod, men
upprättandet av ett danskt ärkestift diskuterades också. Förmodligen var
det då som förutsättningarna och påvens krav för att upprätta ett
danskt ärkestift utreddes och klargjordes.
När Erik Ejegod
återvänt hem till Danmark igen så påbörjades förberedelserna för att
uppfylla de krav som påven hade ställt upp. Vid två tillfällen skickade
han kungliga sändebud till påven för att informera om hur det gick och
för att fortsätta förhandlingarna. Den första uppvaktningen, som
troligen gjordes år 1099, handlade i första hand om Knut den Heliges
helgonförklaring. År 1101 avled ärkebiskopen i Hamburg-Bremen och då
hade den tyske kejsaren inte längre någon bundsförvant i norr. Det
öppnade troligen vägen för Erik Ejegod och påve Urban II och den andra
uppvaktningen med kungligt sändebud till påven, som gjordes år 1101, var
helt inriktad på ärkestiftsfrågan.
Påve Paschalis II svarade på
den andra uppvaktningen med att skicka en påvlig legat till Danmark
omkring årsskiftet 1102–1103 för att undersöka vilken av städerna Lund
och Roskilde som var bäst lämpad för att bli ärkebiskopssäte. Svend
Estridsen hade föredragit Roskilde men de av hans söner som ärvde kronan
föredrog Lund. Lunds gynnsamma kommunikativa läge men framför allt de
starka personliga banden mellan kungafamiljen och kyrkans företrädare i
Lund gjorde att valet föll på Lund.