Den
ende som överlevde när Knut den Helige och hans följe mördades, i Sankt
Albani kyrka i Odense den 10 juli 1086, var Knuts bror Erik. Han blev
Danmarks kung år 1095 och kallades därefter för Erik Ejegod. Han tog
aktivt ställning för påven mot den tysk-romerske kejsaren i
investiturstriden och det gjorde att planerna på att upprätta ett danskt
ärkestift återupptogs igen.
Investiturstriden var en konflikt mellan den tysk-romerske kejsaren och påven om makten över kyrkan där båda sidor ansåg att de hade fått makten över kyrkan från Gud. Påven bannlyste ärkebiskopen i Hamburg-Bremen vid två tillfällen för hans illojala handlingar och ärkebiskopen bannlyste Erik Ejegod av någon okänd anledning. När Erik Ejegod reste på pilgrimsfärd hösten 1098 och träffade påven Urban II för kyrkopolitiska överläggningar så var det i första hand för att diskutera var bannlysningen av Erik Ejegod, men upprättandet av ett danskt ärkestift diskuterades också. Förmodligen var det då som förutsättningarna och påvens krav för att upprätta ett danskt ärkestift utreddes och klargjordes.
När Erik Ejegod återvänt hem till Danmark igen så påbörjades förberedelserna för att uppfylla de krav som påven hade ställt upp. Vid två tillfällen skickade han kungliga sändebud till påven för att informera om hur det gick och för att fortsätta förhandlingarna. Den första uppvaktningen, som troligen gjordes år 1099, handlade i första hand om Knut den Heliges helgonförklaring. År 1101 avled ärkebiskopen i Hamburg-Bremen och då hade den tyske kejsaren inte längre någon bundsförvant i norr. Det öppnade troligen vägen för Erik Ejegod och påve Urban II och den andra uppvaktningen med kungligt sändebud till påven, som gjordes år 1101, var helt inriktad på ärkestiftsfrågan.
Påve Paschalis II svarade på den andra uppvaktningen med att skicka en påvlig legat till Danmark omkring årsskiftet 1102–1103 för att undersöka vilken av städerna Lund och Roskilde som var bäst lämpad för att bli ärkebiskopssäte. Svend Estridsen hade föredragit Roskilde men de av hans söner som ärvde kronan föredrog Lund. Lunds gynnsamma kommunikativa läge men framför allt de starka personliga banden mellan kungafamiljen och kyrkans företrädare i Lund gjorde att valet föll på Lund.
Den påvliga legaten kunde dock inte själv upphöja Lunds biskop Asser till ärkebiskop utan för det krävdes det också att påven undertecknade en s.k. bulla. En påvlig kungörelse.
Erik Ejegod påbörjade en ny pilgrimsresa år 1102 och träffade påve Paschalis II i Rom under våren 1103, någon gång före den 8 maj, och bekräftade att alla villkor för det nya ärkestiftet hade uppfyllts. Då fick han den påvliga bullan som upphöjde Lunds biskop Asser till ärkebiskop och ett pallium som ärkebiskopligt värdighetstecken att ta med sig hem. Palliet, ett sånt man ser i den första bilen nedan, var ett vitt band med svarta kors som vävts av nunnorna i Sankta Agnes kloster i Rom och som legat på altaret vid aposteln Petrus grav under en natt. I ett brev daterat den 8 maj 1103 till biskoparna i Danmark nämnde påven Paschalis II ärkebiskopen i Lund.
Förhandlingarna med påven hade bara handlat om ett upprätta ett självständigt danskt ärkestift men istället för att bryta ut Danmark ur Hamburg-Bremens ärkestift så skapade påven en ny kyrkoprovins som omfattade inte bara Danmark utan hela det kristna Norden. De åtta danska stiften blev istället en nordisk kyrkoprovins bestående av Danmark, Sverige, Norge, Island, Grönland, Färöarna, Shetlandsöarna och på Isle of Man med 17 biskopsstift. Samtidigt gick ärkestiftet i Hamburg-Bremen från att ha varit ett av de största till ett av de minsta vilket gjorde att de gick miste om enorma inkomster.
Med den nya kyrkoprovinsen kunde kontakterna med påven i fortsättningen gå direkt mellan Lund och Rom och det dåtida Danmark kunde börja föra egen kyrkopolitik eftersom biskopsutnämningar var ärkebiskopens ansvar. Ärkebiskopen sågs som rikets försteman näst efter kungen och därför valdes ärkebiskoparna bland de mäktigaste och mest inflytelserika stormannasläkterna i landet.
Det är svårt att överskatta betydelsen av att Lund blev katolska kyrkans ärkebiskopssäte för hela det kristna Norden våren 1103. Det betydde oerhört mycket för Lunds status som kyrkligt centrum och under de följande hundra åren byggdes det så många nya kyrkor och kloster så att Lund till slut kom att ha 22 kyrkor och 4 kloster under de 300 återstående åren av medeltiden.
Investiturstriden var en konflikt mellan den tysk-romerske kejsaren och påven om makten över kyrkan där båda sidor ansåg att de hade fått makten över kyrkan från Gud. Påven bannlyste ärkebiskopen i Hamburg-Bremen vid två tillfällen för hans illojala handlingar och ärkebiskopen bannlyste Erik Ejegod av någon okänd anledning. När Erik Ejegod reste på pilgrimsfärd hösten 1098 och träffade påven Urban II för kyrkopolitiska överläggningar så var det i första hand för att diskutera var bannlysningen av Erik Ejegod, men upprättandet av ett danskt ärkestift diskuterades också. Förmodligen var det då som förutsättningarna och påvens krav för att upprätta ett danskt ärkestift utreddes och klargjordes.
När Erik Ejegod återvänt hem till Danmark igen så påbörjades förberedelserna för att uppfylla de krav som påven hade ställt upp. Vid två tillfällen skickade han kungliga sändebud till påven för att informera om hur det gick och för att fortsätta förhandlingarna. Den första uppvaktningen, som troligen gjordes år 1099, handlade i första hand om Knut den Heliges helgonförklaring. År 1101 avled ärkebiskopen i Hamburg-Bremen och då hade den tyske kejsaren inte längre någon bundsförvant i norr. Det öppnade troligen vägen för Erik Ejegod och påve Urban II och den andra uppvaktningen med kungligt sändebud till påven, som gjordes år 1101, var helt inriktad på ärkestiftsfrågan.
Påve Paschalis II svarade på den andra uppvaktningen med att skicka en påvlig legat till Danmark omkring årsskiftet 1102–1103 för att undersöka vilken av städerna Lund och Roskilde som var bäst lämpad för att bli ärkebiskopssäte. Svend Estridsen hade föredragit Roskilde men de av hans söner som ärvde kronan föredrog Lund. Lunds gynnsamma kommunikativa läge men framför allt de starka personliga banden mellan kungafamiljen och kyrkans företrädare i Lund gjorde att valet föll på Lund.
Den påvliga legaten kunde dock inte själv upphöja Lunds biskop Asser till ärkebiskop utan för det krävdes det också att påven undertecknade en s.k. bulla. En påvlig kungörelse.
Erik Ejegod påbörjade en ny pilgrimsresa år 1102 och träffade påve Paschalis II i Rom under våren 1103, någon gång före den 8 maj, och bekräftade att alla villkor för det nya ärkestiftet hade uppfyllts. Då fick han den påvliga bullan som upphöjde Lunds biskop Asser till ärkebiskop och ett pallium som ärkebiskopligt värdighetstecken att ta med sig hem. Palliet, ett sånt man ser i den första bilen nedan, var ett vitt band med svarta kors som vävts av nunnorna i Sankta Agnes kloster i Rom och som legat på altaret vid aposteln Petrus grav under en natt. I ett brev daterat den 8 maj 1103 till biskoparna i Danmark nämnde påven Paschalis II ärkebiskopen i Lund.
Förhandlingarna med påven hade bara handlat om ett upprätta ett självständigt danskt ärkestift men istället för att bryta ut Danmark ur Hamburg-Bremens ärkestift så skapade påven en ny kyrkoprovins som omfattade inte bara Danmark utan hela det kristna Norden. De åtta danska stiften blev istället en nordisk kyrkoprovins bestående av Danmark, Sverige, Norge, Island, Grönland, Färöarna, Shetlandsöarna och på Isle of Man med 17 biskopsstift. Samtidigt gick ärkestiftet i Hamburg-Bremen från att ha varit ett av de största till ett av de minsta vilket gjorde att de gick miste om enorma inkomster.
Med den nya kyrkoprovinsen kunde kontakterna med påven i fortsättningen gå direkt mellan Lund och Rom och det dåtida Danmark kunde börja föra egen kyrkopolitik eftersom biskopsutnämningar var ärkebiskopens ansvar. Ärkebiskopen sågs som rikets försteman näst efter kungen och därför valdes ärkebiskoparna bland de mäktigaste och mest inflytelserika stormannasläkterna i landet.
Det är svårt att överskatta betydelsen av att Lund blev katolska kyrkans ärkebiskopssäte för hela det kristna Norden våren 1103. Det betydde oerhört mycket för Lunds status som kyrkligt centrum och under de följande hundra åren byggdes det så många nya kyrkor och kloster så att Lund till slut kom att ha 22 kyrkor och 4 kloster under de 300 återstående åren av medeltiden.
No comments:
Post a Comment